Mitt förra inlägg om Way out west bestod till mestadel utav utropstecken. nu har jag lugnat ned mig några hekton och kan redogöra lite bättre för hela dagen.

Efter att ha lägntat efter dagen så dök den då äntligen upp. den 11 augusti 2007. solen hade bestämt sig för att för en gångs skulle lysa med sin närvaro, iaf över Göteborg. Efter att länge ha funderat över vilka kläder som faktiskt lämpar sig bäst för festivallivet åkte vi så till slottsskogen. Stora vita bokstäver som bildade: Way Out West välkomnade oss och vi började nu för första gången på riktigt förstå att det var idag vi skulle få se säkert!

Festivalen inleddes dock med Shout out louds på Flamingo. Helt okej, kunde dock bara en låt.
En timme senare kom Moneybrother! Genast lite mer intressant. De var bra, väldigt. Enda minuset var väl att vi fick stå med sommarens starkaste sol (vilket iofs inte säger så mycket) i ansiktet i cirka fyra timmar. men man ska ju inte klaga. det var underbart!
Därefter började det så smått närma sig Säkert! våra magar började så smått pirra och våra ögon blev mer och mer förväntansfulla ju längre klockan tickade iväg. Först var det dock Timo, och jag får väl säga att jag faktiskt hade förväntat mig att det skulle vara bättre. Iofs bidrog väl att alla blev som galna och jag och Lovisa höll på att drunkna i folkhavet mycket till detta, även Timos lilla porrkupp drog ju ned betyget ett snäpp. Efter att ha kippat efter andan i 45 minuter var det slut och jag och Lovisa flög fram mot scenen och lyckades knipa den sista lilla remsan längst längst fram! Lyckan var gjord redan där. Det var dock då den jobbigaste väntan tog sin början.
Tittade på klockan titt som tätt men visarna verkade aldrig vilja flytta på sig. Lite då och då kom Lovisa och Annika upp på scenen och förberedda inför konserteren. Lovisa och jag ville skrika någon komplimang. men vi vågade inte riktigt, det kändes för tyst runt omkring.
Efter vad som kändes som 5000 år så började dom äntligen med "Det här är vad dom säger". Och Oj vad jag skrek! trodde inte jag hade sådan lungkapacitet. Sen fortsatte dom att riva av alla låtarna, den ena bättre än den andra. "Allt som är ditt" var självklart bäst. tårarna kom nästan (då ska ni veta att jag mycket sällan gråter och ännu mer sällan till filmer eller låtar) Alltså den låten är så mitt i prick så att det är läskigt, väldigt väldigt bra. man får en spn styrka från den! verkligen.
"Och jag grät mig till sömns" kommer väl dock alltid vara favoriten. stämmer så bra in på mig själv. kan nog inte räkna på mina fingrar hur många gånger den låten har tröstat mig. Att alla inte upplever den här tiden som "The best time in life", för det är den inte.

Alldeles för fort tog det slut. jag och Lovisa stod kvar en liten stund och funderade på om det fanns något sätt att kunna ta sig backstage och bara få säga allt vi ville säga till främst Annika. vi kom sedan på att det nog antagligen inte fanns det. och jag ville helst inte mucka gräl med vakter efter mina erfarenheter på Öland för 3 veckor sedan ;) Så istället sprang vi ut i ösregnet till The ark ist och trängde oss in till mitten, och oj vilken stämning det var där! alla hoppade och sjöng allsång. det var kul. När även denna konsert slutade drog vi genomblöta runt på området och letade lite löst efter någon skymt av Säkert! Det gick inte som smort, så efter någon timme drog vi oss mot Flamingo igen där Kanye West skulle spela. Han var helt okej faktiskt, Hiphop brukar annars inte vara min melodi riktigt.
Här slutade tyvärr WOW, och jag kan knappt bärga mig till nästa år!

plus att jag vet inte vart jag tar vägen om Säkert! läggs på is. kan inte få nog. verkligen inte.